Skriv ut siden

Potensialet Trondhjems Kunstforening

Kommentar Av Markus Lantto (05.06.2013 13:57 | Sist endret: 07.07.2013 12:05)

Trondhjems Kunstforening, DSC_2304xTKF, är en av landets största konstföreningar med sina omkring tusen medlemmar, och grundades i mitten av artonhundratalet. Kunstforeningen håller till i väldigt fina lokaler mitt i byn och vägg i vägg med Trondheim Kunstmuseum. Och där finns också det till synes väldrivna kafeet Ni Muser. Kan man tänka sig bättre förutsättningar för en konstscen?
Lokalerna finns, konstnärerna finns. Idéerna finns och så även lusten att skapa.
Vad behöver en sådan konstförening för att allt ska kunna bli precis så bra som förutsättningarna lägger ut framför våra fötter? Ja, varför inte ett styre som betraktar sina medlemmar som en tillgång istället för en trussel?

Hur ska jag kunna skriva om detta ämne utan att samtidigt peka på de häpnadsväckande akrobatiska tankesprång föreningens styre sitter och kastar omkring sig? Så som de har gjort i alldeles för många år. Kanske överträffade de sig själva när de under det senaste årsmötet lade fram sina hårresande förslag på vedtektsendringer. Till årsmötet kom för övrigt riktigt många medlemmar, strax över tjugo inklusive fullmakter, trots att man som vanligt tycks haft strategien att inte göra medlemmarna uppmärksamma på årsmötets tidspunkt och än mindre dess innehåll mer än absolut nödvändigt.
De högst anmärkningsvärda förslagen gick i den här stilen: Ingen fullmaktsordning, förbud mot benkeforslag och att styrets medlemmar ska få sitta på sina poster i all evighet.

Detta lägger alltså styret fram som förslag på fullaste allvar. Att undervärdera sina medlemmar till en sådan grad är helt obegripligt. Men som sagt, man hade väl hoppats få ha ytterligare ett lugnt och stilla årsmöte där det helt enkelt inte deltar några medlemmar alls, och i alla fall inga som har lust att bilda sig en mening. Nu gick det inte alls som styret hade önskat, de medlemmar som deltog på mötet sågade vedtektsförslagen fullständigt. Styreledarens tal om “modernisering” gick lustigt nog inte hem hos de församlade.

Här har vi ett styre som dessutom lånat ut pengar ur sina egna fickor utan att vilja svara på hur låneavtalet har skrivits. Att blanda sin privata ekonomi med en konstförenings skulle möjligen kunna vara en yttersta utväg i en kritisk situation, men om man samtidigt låter detta lån (som påstods vara en halv miljon kronor sist jag frågade, men den där siffran ändras lite i takt med tidvattnet eller möjligen Jupiters förhållande till polstjärnan) vara en förutsättning för att föreningen ska hålla sig på fötter år efter år utan att visa tecken på att vilja betala tillbaka lånet, då agerar man som om kunstforeningen skulle vara en del av ens eget privata intresse.

Styret har i tillägg antingen haft dålig framgång i sitt sökande av pengar från olika instanser, eller så har de underlåtit att söka över huvud taget. Det sista kan jag inte svära på i skrivande stund, men det går ju lätt att checka.
Inte genom att fråga styreledaren själv, dock.
Här har vi ett styre som påstår att jag som medlem inte har rätt att ta del av tidigare referat från möten och årsmöten som skrivits före det datum jag blev medlem. - Det står i vedtekterna, får jag veta när jag frågar.
Nu vill jag att alla av er som någonsin läst sådana vedtekter eller ens hört talas om något liknande ställer er upp och joddlar Tjeckiens nationalsång. Jag tror den går i E-moll.

Det framgår antagligen ganska tydligt att jag är kritisk. Men jag är – och detta framhärdade jag bestämt under ett bisarrt möte jag hade med delar av styret för en kort tid sedan – positiv och i möjligast mån kreativ i hela denna soppa. Det är verkligen med glädje och frid i hjärtat och med huvudet fullt av tro på att nya och spännande ting kan skapas som jag ber det gamla styret ryke og reise.
På tal om att ryke og reise: Styreledare (og fungerende daglig leder, red.anm.) Mette Green lovade mig att hon och två av hennes närmaste kollegor planerar att sitta fram till våren 2014 och sedan avgå och samtidigt ge konstföreningen en halv miljon kronor.
Ja, vad säger ni? Hur låter Djiboutis nationalsång? Och går den att joddla?

Men det var styret, det. Som förövrigt sitter på övertid enligt föreningens egna statutter.
Nu vänder vi blickarna mot det vackra huset på Bispegatan. Vad ska vi ha det till?

Se det för er - ett fantastiskt hus med underbara rum som fylls av utställningar som vi vill gå och se på. Kunstforeningen måste få stå som en egen konstscen och vara ett alternativ, eller hellre komplement, till de övriga visningssteden.
Det är ingen idé att försöka bli ett Trondheim Kunstmuseum Light, eller att försöka dra till sig lika många internationella konstnärer som Babel har på sitt program. Men liksom Babel, Rake, Blunk och Kunstmuseet har performancer, boksläpp, konstvideoprogram, konserter och fester kan Kunstforeningen också tänka utanför de inramade grafiska bladen och malerierna. Att låta ett antal konstnärer få ställa ut en gång vartannat år är inte att tänka nytt uansett hur bra de enskilda konstverken råkar vara. Och de gånger Konstföreningen har visat intressanta utställningar har det helt och hållet berott på de utställande konstnärerna och de eventuella curatorer som tillåtits träda in. Här finns helt enkelt ett stort hål att fylla: Den dagen konstföreningens ledning består av konstintresserade, idérika människor kommer så mycket mer att hända innanför väggarna.

Här skulle jag vilja ha en faktaruta som handlar om vad som sker på andra konstföreningar runt om i landet. Ribban ska läggas högt och sedan får man se till att skaka fram pengar för att kunna realisera alla planer.

Och kom ihåg: detta är en förening vilket betyder att föreningens medlemmar har inflytande och att styret ska lyssna. Den som har idéer, önskemål och visioner ska springa till huset på Bispegatan 9 och anmäla sin medlemskap. Och en sak till - det kan bara bli bättre.
Vi ses på nästa årsmöte.



Related news

No Comments

Add a comment:

*Required fields




Subscribe to comments RSS Feed