Skriv ut siden

Textad Ibsen

Kritikk Av Markus Lantto (12.09.2014 13:02 | Sist endret: 12.09.2014 13:47)

Det där med textad teaterföreställning är ett problem. Sille och Mari gick i pausen och det hade jag också lust att göra, men jag var ju utsänd av Artscene Trondheim för att se det här och skriva om det.

Detta var vad som hände: en gubbe med Promobeeld JDX -® Bert Nienhuis 1993ganska mycket skägg var borgmästare i en by och allt var frid och fröjd, men så kom en gubbe med lite mindre skägg (jag fick tillslut med mig att de var bröder) och sa att vattnet på badanläggningen i byn var förorenat. Och då blev gubben med mycket skägg jättearg på den med mindre skägg och gjorde vad han kunde för att förhindra en svidande kritisk artikel att publiceras i Adressavisen. Det skulle kosta så jävla mycket pengar att sanera badanläggningen, och den tanken gillade han inte. Och det gick bra, snart hade den med mindre skägg blivit utfryst från alla sammanhang och folk var upprörda på honom istället för på borgmästaren. Och de kastade sten och höll på. Sanningssägaren ville ingen lyssna på, men han vägrade ge upp trots alla motgångar. -Och kampen fortsätter alltjämt.

Men jag vet inte. Kanske borgmästaren kan driva badanläggningen medan han håller hårt i byns pengar så länge ett statligt kontrollorgan ser till att anläggningen följer stränga regler om sanitet, säkerhet, handikappanpassning och att de ger tilbud för de fattigaste och för vanskligställda. Privat eller halvprivat verksamhet och statliga regelverk i ljuv förening. Men sådant är antagligen inte så spännande att skriva ett teaterstycke om.

Och egentligen, egentligen, handlar det väl om att folk har en tendens att ty sig till den som har makt, eller iallfall ihärdigt påstår sig ha makt. Jag vet, jag har själv sett hur människor förändrar sig från ena stunden till den andra bara för att foga in sig under en maktperson i förhoppningen att kunna få några goda brödsmulor kastade till sig från den mäktiges bord.

Den där storyn kunde jag stå ensam på scenen och dra på under tio minuter, men istället mal de på, fem personer på scenen i över en och en halv timme. Det går rasande fort, flamländskan forsar och smattrar fram, de har det artig på scenen. Och gubben med mycket skägg får flera anledningar att vara sådär skojigt teater-sint. Men jag missar ju allt, som måste koncentrera mig på den engelska texten på väggen ovanför deras huvuden. Tänk, denna massiva mängd med repliker de har repeterat om och om igen i veckor och månader för att allt ska fästa sig, och så kunde de lika gärna varit tysta för min del.

I sekunderna mellan två akter reser sig Ann-Cathrin från sin plats och börjar balansera sig bort längs bänkraden. -Ska du gå härifrån, frågar gubben med lite mindre skägg. Men hon förklarar att hon bara vill sätta sig lite högre upp så hon kan få med sig både texten och det som sker på scenen. Det tycker gubben med mindre skägg var en god idé, och så frågar han oss om det är någon som förstår flamländska. Flera händer räcks genast upp i luften. Då förstår jag varför det sitter folk i publiken som ler och verkar både följa med och ha en behållning av det här teaterstycket. Och det är också först nu, i denna korta passage som bara råkar uppstå därför att Ann-Cathrin vill sitta på en annan bänkrad, som jag får kontakt med de på scengolvet. Äntligen känner jag att också jag är med på resan.

Jag har ju inte tid att se på skådespelarna när jag läser en ibland ganska omständig text, full av ord som i sig själva inte alltid betyder någonting, men som antagligen ska fungera som medium för att lyfta fram en personlighet, en situation, en känsla, eller jag vet inte. Onödigt känns det iallafall. Men ibland säger han med mycket skägg någonting på sitt språk, och pekar sedan på den engelska översättningen på väggen för att understryka det han just sagt. Och ibland går skådespelarna fram till damen som fungerar som voice-over ute vid scenkanten och läser i hennes bok över axeln för att försöka få med sig vad de själva gör eller strax ska göra på scenen. Det är i sådana ögonblick det blir bra.

Jag kan ju inte sitta och vara vördnadsfull inför den store Ibsen ifall texten faktiskt inte når fram. Och jag ser ju att skådespelarna gör en livfull tolkning som rimligen borde få publiken att sänka axlarna och säga att det här är friskt och energirikt och livsbejakande. De har distans till det specifika teaterstycket även om de tar budskapet på allvar, och lever upp helt i det som är Teater. De kan sina repliker, vad det verkar, och har därför full kontroll. Och samtidigt hänger de och historien löst i luften som om allt skulle kunna falla ihop eller ta av fullständigt och övergå till något helt annat. Dans, kanske? Klädpoker? Teatersport på temat backhoppning. Men det gör det inte. De fem håller sig kvar som de professionella senarbetare de är. Också den fria formen och känslan av improvisation är inövad, även om det säkert ser lite olika ut från gång till gång. Och det är lite synd.

Så var landar det här? Såg jag ett fantastiskt teaterstycke eller hade jag hellre velat sitta med Sille och Mari på Ramp och prata om någonting annat? Framförallt känns det som den där gången jag kom från ett avancerat tandläkarbesök och satte mig helt utslitt på kafé och beställde in en espresso och en fantastisk chokladbakelse. Jag såg att detta var gott, jag förstod det. Men jag kände ingen smak eftersom bedövningen i munnen fortfarande inte hade släppt.

JDX - A Public Enemy, tg STAN
8. - 9. september, Olavshallen
Bastardfestivalen 2014



Related news

No Comments

Add a comment:

*Required fields




Subscribe to comments RSS Feed